Pingis

A. faller till golvet i en piruett som upphäver tyngdlagen och vrider honom motsols, bort från fönster och ljus. Han landar hårt på axeln. Det gör ont i hjärtat som redan är trasigt och ett gurglande läte stöts ur hans mun. I det sista andetaget virvlar hans liv runt som en skenande film. A. ser inga storslagna och minnesvärda bilder. Det han uträttat i livet förväntades av honom att göra. Orden han uttalat under alla dessa dagar av ett liv var förutsägbara och livsverket som skulle byggas blev ganska ordinärt. Så tar bilderna form, en efter en, och exploderar i ett skarpt vitt ljus. Han väntar förväntansfullt på fortsättningen. Kanske summan av hans levda dagar ändå har ett rafflande bokslut? Så skakas en av bilderna om, förvrids, omdanas och fastnar slutligen mellan två punkter som pinnen i ett lyckohjul. Han kommer inte ihåg när det hände. En obegriplighet. Han förstår inte hur bilden kan ha med honom att göra. Det är på något vis orimligt att han i det sista ögonblicket måste fundera över en bagatell som han inte ens kommer ihåg. Men bilden studsar fram och tillbaka i evigheten som om den gått i baklås och A. måste motvilligt erkänna att han kanske underskattat dess betydelse. Men eftersom händelsen är så ensidig och trist väljer han att sluta ögonen. Det är då allt upphör.

Han reser alltså likgiltig till evigheten med ett minne han glömt och dör med ett streck på läpparna. Men för dem som hittar honom verkar det som om han gått hädan mitt i en gäspning.